obefläckad. Men ni är mig oundgänglig för att jag skall kunna leva? Jag har behov av edra ögon, er röst, er tanke. Var min väninna, min syster, min skyddsängel!
Och han sträckte ut sin arm och lade den om hennes liv. Hon gjorde ett svagt försök att göra sig lös. Han stödde henne på detta sätt under det de gingo.
Men nu hörde de hästarna beta av löven på träden.
— Nej, inte än! sade Rodolphe. Låt oss inte gå härifrån än! Stanna!
Han drog henne med sig längre bort, på andra sidan om en liten damm, vars vattenyta var betäckt med ett grönt flor av andmat. Utblommade näckrosor stucko orörliga upp mellan starrgräset. Vid ljudet av deras steg hoppade grodor undan för att gömma sig.
— Jag gör orätt, jag gör orätt, sade hon. Det är vansinnigt av mig att höra på er.
— Varför det? Emma! Emma!
— O! Rodolphe! viskade den unga kvinnan och lutade sig mot hans axel.
Klädet i hennes riddräkt fastnade vid sammeten i hans rock. Hon böjde tillbaka sin vita hals, och maktlös, badande i tårar, med en lång rysning och händerna för ansiktet överlämnade hon sig åt honom.
Kvällens skuggor sänkte sig; solen, som lyste fram mellan grenarna nere vid horisonten, bländade hennes ögon. Här och där runt omkring henne bland löven nere på marken darrade ljusa punkter, som om kolibris flugit förbi och släppt ifrån sig fjädrar. Tystnad rådde överallt; träden tycktes utsända ljuva dofter. Hon kände slagen av sitt hjärta och huru blodet cirkulerade som mjölk i hennes ådror. Längst bort, bakom skogen, från de andra kullarna ljöd ett långt uthållet läte av en smäktande röst, och hon hörde det tyst blanda sig som en musik med de sista vibrationerna av hennes uppjagade nerver. Rodolphe stod med cigarren mellan tänderna och lagade med sin kniv en av tyglarna som gått sönder.
De redo samma väg tillbaka till Yonville. De igenkände i smutsen sina hästars spår, sida vid sida, och samma buskar, samma stenar i gräset. Ingenting omkring
