dem hade förändrats, och ändå hade för henne någonting märkvärdigare inträffat än om bergen sammanstörtat. Rodolphe lutade sig fram då och då, tog hennes hand och kysste den.
Hon var förtjusande till häst! Smärt och med högburet huvud, knäet böjt mot djurets man och litet rödblommig av den friska luften, i kvällens rosenskimmer.
Då de redo in i Yonville dansade hennes häst på stenläggningen. Man betraktade henne från fönstren.
Vid middagen tyckte hennes man att hon såg frisk ut, men då han frågade efter deras ritt låtsades hon ej höra honom; och hon satt där med armbågen stödd mot bordet, mellan de båda brinnande ljusen.
— Emma! sade han.
— Vad är det?
— Jo, jag gick i eftermiddags in till herr Alexandre; han har ett gammalt sto som ännu ser mycket bra ut, bara litet barslitet på knäna, och jag är säker på att man skulle kunna få det för hundra francs.
Han tillade:
— Jag trodde att det skulle göra dig ett nöje, och därför har jag köpt henne. Gjorde jag rätt? Säg då.
Hon böjde jakande på huvudet; efter en kvart frågade hon:
— Går du ut i kväll?
— Ja. Varför frågar du det?
— Å, inte för någonting, min vän.
Och så snart hon blivit av med Charles gick hon upp och stängde in sig i sitt rum.
Först var alltsammans som en yrsel; hon tyckte sig se träden, vägen, dikena, Rodolphe, och hon kände ännu hans omfamning, under det att lövet susade och vassen viskade.
Men då hon såg sig i spegeln blev hon förvånad över sitt ansikte. Aldrig hade hon haft så stora, så svarta eller så djupa ögon. Det var som om en förklaring vilat över hela hennes varelse.
Hon upprepade för sig själv:
— Jag har en älskare! en älskare! och njöt av denna
