tanke som åt en för andra gången genomlevad utveckling till mogen jungfru. Hon skulle då äntligen få erfara denna lyckans berusning, varom hon hade misströstat. Hon inträdde i ett nytt, underbart land, där allt skulle vara passion, extas, yrsel; hon omgavs av en omätlig blå rymd, och det vanliga livet tycktes henne ligga långt under henne i fjärran, insvept i skymning.
Nu påminde hon sig hjältinnorna i de böcker hon hade läst, och äktenskapsbryterskornas poetiska skara sjöng för henne, liksom en kör av systrar, en förtrollande sång. Hon blev själv som en av dessa drömgestalter och förverkligade sin ungdoms långa dröm, då hon nu såg sig själv som en återspegling av denna älskarinnetyp som hon så mycket avundats. Emma erfor för övrigt en känsla av tillfredsställd hämnd. Hon hade minsann lidit tillräckligt! Men nu triumferade hon, och den så länge återhållna kärleken böljade fram i glada virvlar. Hon njöt den utan samvetskval, utan farhågor, utan oro.
Följande dag förflöt i en ny lycksalighet. De svuro varandra eder. Hon berättade för honom om sin melankoli. Rodolphe avbröt henne med kyssar, och hon tillslöt ögonen till hälften och bad honom ännu en gång kalla henne vid namn och ännu en gång säga att han älskade henne. Det var i skogen som dagen förut, i en träskomakares koja. Väggarna voro flätade av halm och taket var så lågt, att man ej kunde stå rak. De sutto lutade mot varandra på en bädd av torra löv.
Från och med denna dag skrevo de regelbundet till varandra varje kväll. Emma bar sitt brev till ändan av trädgården, där hon gömde det i en rämna i terrassen invid floden. Rodolphe hämtade det där och lade dit ett annat, som hon alltid anklagade för att vara alldeles för kort.
En morgon, då Charles gått ut före daggryningen, greps hon av ett oemotståndligt begär att genast få träffa Rodolphe. Man kunde hastigt komma till la Huchette, stanna där en timme och vara tillbaka i Yonville innan någon människa ännu vaknat. Denna tanke kom henne att flämta av begärelse, och hon var snart mitt
