tänderna munstycket av en stor pipa, som låg på nattduksbordet jämte citroner och sockerbitar, bredvid vattenkaraffinen.
De behövde en hel kvart för att taga avsked. Emma grät; hon skulle ha önskat att hon aldrig behövt lämna Rodolphe. En oemotståndlig makt drog henne till honom, men en dag, då hon kom oförmodat, rynkade han ögonbrynen som om han blivit missnöjd.
— Vad är det? sade hon. Du är inte glad? Tala om allting för mig!
Slutligen förklarade han med allvarsam min att hennes besök började bli oförsiktiga och att hon komprometterade sig.
X.
Småningom smittades hon av Rodolphes farhågor. Kärleken hade i början berusat henne, och hon hade ej tänkt på någonting annat. Men nu, då den var oundgänglig för hennes liv, var hon rädd för att förlora någonting därav, eller att den till och med skulle berövas henne. Då hon återkom från honom kastade hon oroliga blickar omkring sig, granskade varje föremål, som hon såg röra sig på avstånd, och varje fönsterglugg i byn, varifrån man kunde varsebliva henne. Hon lyssnade efter steg, läten, kärrornas buller, och hon stannade, skälvande som de över hennes huvud dallrande asplöven.
En morgon, då hon var på hemväg, tyckte hon sig plötsligt se en lång bösspipa som lade an på henne. Den stack snett upp över kanten på en liten tunna, som stod till hälften undangömd i gräset bredvid ett dike. Emma, som var nära att svimma av förskräckelse, tog emellertid några steg framåt, och en man reste sig ur tunnan liksom en spiralfjädergubbe ur en leksaksask. Han var klädd i damasker, hopknäppta ända upp till knäet, han hade röd näsa, och hans mössa var neddragen ända till ögonbrynen. Det var kapten Binet, som låg på lur efter vildänder.
