— Ni skulle ha ropat till mig på långt håll! sade han. Då man ser en bössa måste man alltid ge varningssignal.
Uppbördsmannen försökte att under dessa förebråelser dölja den förskräckelse han nyss utstått, ty ett påbud från prefekten hade förbjudit all annan jakt på änder än den i båt, och oaktat sin vördnad för lagarna befann han sig nu mitt uppe i förövandet av ett lagbrott. Också trodde han sig varje minut höra lantpolisen nalkas. Men denna oro gav en ny retelse åt nöjet, och där han satt ensam i sin tunna var han helt förtjust över sin illfundighet och den njutning den beredde honom.
Vid åsynen av Emma tycktes han bliva befriad från en stor tyngd, och han grep sig genast an med konversationen.
— Det är inte varmt, det riktigt biter i skinnet.
Emma svarade icke. Han fortsatte:
— Jaså, ni är ute så tidigt?
— Ja, stammade hon, jag kommer från amman, där jag har mitt barn.
— Aha! jag för min del har suttit här ända sedan daggryningen, men det är så skumt, att om inte änderna flyga alldeles förbi bössmynningen —
— Adjö, herr Binet, avbröt hon och vände honom ryggen.
— Tjänare, min fru, svarade han i tvär ton.
Och han kröp ned i sin tunna igen.
Emma ångrade att hon så hastigt hade skilts från uppbördsmannen. Han skulle säkerligen göra farliga gissningar. Historien om amman var den sämsta ursäkt hon kunnat förebära, ty alla människor i Yonville visste att den lilla hade tagits hem redan för ett år sedan. För övrigt bodde ingen åt detta håll och vägen förde endast till la Huchette; Binet hade alltså gissat varifrån hon kom, och han skulle icke tiga, han skulle skvallra ur skolan, det var säkert! Ända till kvällen bråkade hon sin hjärna med alla möjliga förslag till alla upptänkliga osanningar, och hon hade ständigt för sina ögon denna narr med sin skjutväska.
