— Försvara dig naturligtvis, svarade Emma.
— Mot din man? Å, den stackaren —!
Och Rodolphe fullbordade meningen med en gest som betydde: honom skulle jag krossa med en örfil.
Hon häpnade över hans mod, ehuru hon däri fann ett slags ogrannlagenhet och naiv brutalitet som stötte henne.
Rodolphe tänkte mycket på denna pistolhistoria. Om hon hade menat allvar hade det ju varit bra löjligt, tänkte han, ty han hade ju inga skäl att hata den beskedlige Charles, och han var alls ingen Othello.
För övrigt blev hon allt mera sentimental. Han hade måst byta porträtt med henne, de hade klippt av sig hårlockar, och nu ville hon ha en ring, en riktig vigselring, till pant på en evig förening. Ofta talade hon med honom om aftonklockan eller naturens viskningar; sedan talade hon om sin mor och hans mor. Rodolphe hade förlorat sin för tjugu år sedan. Icke desto mindre tröstade Emma honom över denna förlust i jollrande ordalag, som om hon haft att göra med en liten moderlös gosse, och ibland sade hon till och med, i det hon såg upp till månen:
— Jag är säker på att de sitta tillsammans där uppe och glädja sig över vår kärlek.
Men hon var så vacker! Han hade ej varit älskad av många så pass rena kvinnor. Och Emmas exaltation, som hans borgerliga sunda förnuft ringaktade, föreföll honom i grund och botten förtjusande, eftersom den hade honom själv till föremål. Säker på att vara älskad generade han sig således icke, och småningom förändrades hans sätt.
Han sade henne aldrig mer liksom förr sådana där ljuva ord, som kommo henne att gråta, ej heller bestormade han henne med dessa lidelsefulla smekningar, som berusade henne; deras stora kärlek, vari hennes liv var försänkt, tycktes henne därför sjunka under henne, liksom vattnet i en flod som torkar in, och hon såg redan bottnen. Hon ville ej tro det; hon fördubblade sin ömhet,
