som om lektyren roat henne. Men Charles som låg ropade på henne för att hon skulle komma och lägga sig.
— Kom då, Emma, sade han, det är dags.
— Ja, jag kommer! svarade hon.
Men som ljusen bländade honom, vände han sig mot väggen och somnade. Hon smög sig ut med återhållen andedräkt och klappande hjärta.
Rodolphe hade en stor kappa; han svepte in henne däri helt och hållet, lade armen om hennes liv och förde henne tyst till andra ändan av trädgården.
De satte sig i lövsalen, på samma bänk av murkna grenar, där Léon förr suttit om sommaraftnarna och betraktat henne så ömt. Hon tänkte ej på honom nu.
Stjärnorna blänkte mellan den avlövade jasminens grenar. De hörde bakom sig flodens skvalpande och den torra vassens prasslande vid stranden. Här och där välvde sig de svarta trädkronorna i mörkret, och ibland, liksom på ett givet tecken, reste de sig och sträckte sig fram emot dem, liksom ofantliga svarta skuggor som ville omsluta dem. Nattkylan kom dem att omfamna varandra ännu hårdare; deras ögon, som de knappast sågo, föreföllo dem större, och under tystnaden föll ett och annat framviskat ord med en kristallisk klang ned i deras själ och frambragte där vibrationer i koncentriska ringar.
Då natten var regnig togo de sin tillflykt till konsultationsrummet mellan vagnshuset och stallet. Hon tände en av köksljusstakarna, som hon hade gömt bakom böckerna. Rodolphe slog sig ned där som hemma hos sig. Åsynen av bokskåpet och skrivbordet, ja, hela rummet, väckte hans skrattlust, och han kunde ej avhålla sig ifrån att göra Charles till föremål för ett skämt som gjorde Emma förlägen. Hon skulle velat se honom allvarsammare och till och med mera dramatisk, som t. ex. den gången då hon trodde sig höra steg nalkas ute på sandgången.
— Någon kommer! sade hon.
Hon blåste ut ljuset.
— Har du dina pistoler?
— Vad skulle jag med dem?
