man ej sparat på järn, trä, bleck, läder och skruvar av alla möjliga slag.
Men för att få veta vilken sena man skulle skära av på Hippolyte måste man först ta reda på av vilken art hans haltande var.
Hans fot bildade nästan en rak linje med benet, men på samma gång var den vriden inåt, så att det var en equinus något blandad med varus, eller en lindrig varus med en stark tillsats av equinus. Men med denna platta missbildade hästfot, med sin skrynkliga hud, sina hårda senor, sina stora tår och svarta naglar, som liknade sömmen i en hästsko, galopperade den halte från morgon till kväll som en hjort. Man såg honom ständigt på torget skutta omkring bondvagnarna och slänga framför sig sina olika fortkomstledamöter. Han tycktes till och med vara starkare i det vanskapade benet än i det andra. Genom långt begagnande hade det förvärvat sig tålamodets och energiens dygder, och då han hade något tungt arbete för sig, var det på detta ben han mest stödde sig.
Eftersom det var en equinus, måste man således skära av Akillessenan, och senare kunde man ta itu med den främre skenbensmuskeln för att borttaga varus; ty läkaren vågade ej två operationer på en gång, och han var till och med redan rädd för att han skulle komma åt något viktigt parti, som han ej kände till.
Också var det med klappande hjärta, skälvande hand och alla själsförmögenheter spända som herr Bovary steg fram till Hippolyte med sin tenotom i händerna. Bredvid honom på ett bord såg man, alldeles som på lasaretten, en hög charpi, vaxad tråd, en mängd bindlar, en hel pyramid av bindlar, alla bindlar som funnos hos apotekaren. Det var herr Homais, som allt sedan morgonen hade ordnat allt detta, lika mycket för att blända mängden som för att imponera på sig själv. Charles skar igenom huden, man hörde ett skarpt, knakande ljud. Senan var avskuren, operationen var slut. Hippolyte kunde ej nog förvåna sig; han lutade sig ned över Bovarys händer och betäckte dem med kyssar.
