omslag, hon tröstade och uppmuntrade honom. För övrigt saknade han icke sällskap, i synnerhet torgdagarna då bönderna spelade biljard omkring honom, fäktade med köerna, rökte, drucko, sjöngo och förde oväsen.
— Hur är det med dig? sade de och slogo honom på axeln. Jaså, det tycks inte vara mycket att skryta med. Men det är ditt eget fel. Du skulle göra det eller det.
Och man berättade honom historier om personer, som alla hade blivit botade genom andra medel än han; och för att trösta honom tillade de:
— Du pjåskar alldeles för mycket med dig! Ligg inte här längre! Du mojar dig som en kung! Men det förstås, det luktar just inte gott om dig, din gamle skälm.
Kräftan steg verkligen allt mer och mer. Själve Bovary kände sig äcklad. Han kom dit i varje timme, i varje ögonblick. Hippolyte betraktade honom med blickar fulla av fasa och stammade snyftande:
— När blir jag frisk? Rädda mig! Vad jag är olycklig! Vad jag är olycklig!
Och läkaren gick därifrån, efter att ha förnyat sina uppmaningar till honom att hålla diet.
— Hör inte på honom, min gosse, sade gumman Lefrançois, ha de inte plågat dig tillräckligt? Du blir bara ännu svagare. Se här, smaka på det här!
Och hon bjöd honom litet stark buljong, en bit fårstek, en skiva fläsk eller ett litet glas brännvin, som han ej tordes föra till munnen.
Då abbé Bournisien fick veta att han var sämre, begärde han att få träffa honom. Han började med att beklaga honom för hans sjukdom, men förklarade att han borde glädja sig däröver, eftersom det var Herrens vilja, och skyndsamt begagna sig av tillfället att försona sig med himlen.
— Ty, sade prästen i faderlig ton, du var litet försumlig med dina plikter. Man såg dig sällan i kyrkan; huru många år sedan var det du gick till skrift? Jag kan nog förstå att dina göromål och världsliga nöjen kunnat komma dig att glömma tanken på din själs
