frälsning. Men nu är det dags att tänka därpå. Du skall emellertid icke förtvivla; jag kar känt stora brottslingar som, då de skulle träda inför Guds tron (med dig har det ännu ej gått så långt, det vet jag nog), ha anropat hans barmhärtighet och säkerligen ha dött i den bästa sinnesförfattning. Låtom oss hoppas att du skall giva oss ett lika uppbyggligt exempel som de. Varför skulle du ej t. ex., för säkerhets skull, morgon och afton läsa ett Ave Maria, gratia plena, och ett Pater noster, qui est in cælo? Ja, gör det! För min skull, för att göra mig till viljes. Det kostar ju inte så mycket besvär. Lovar du mig det?
Den stackars karlen lovade. Kyrkoherden kom tillbaka de följande dagarna. Han pratade med värdshusvärdinnan, berättade till och med roliga anekdoter och sade kvickheter, som Hippolyte ej begrep. Sedan, då det så föll sig, antog han en högtidlig min och tog åter itu med de religiösa ämnena.
Hans nit tycktes göra verkan, ty snart förklarade strephopoden sig ha lust att göra en pilgrimsfärd till Bonsecours, om han blev frisk. Härpå svarade abbé Bournisien, att han ej såg något ont i det; två försiktighetsmått voro bättre än ett. Man riskerade ingenting.
Apotekaren blev förgrymmad på prästens »konstgrepp», som han kallade det; han påstod, att de hindrade Hippolytes' tillfrisknande, och han sade oupphörligt till fru Lefrançois:
— Låt honom vara i fred! Ni gör honom alldeles virrig med er mysticism!
Men den beskedliga frun ville ej mer höra på honom. Han var skuld till alltsammans. Av motsägelseanda hängde hon till och med upp en full vigvattensskål och en buxbomgren vid den sjukes huvudgärd.
Emellertid tycktes varken religion eller kirurgi hjälpa honom, och förruttnelsen drog sig oblidkeligt allt längre uppåt magen. Förgäves gav man honom nya dekokter och salvor, musklerna upplöstes allt mera för varje dag, och slutligen svarade Charles med en bifallande nick, då gumman Lefrançois frågade honom om hon ej, då ingenting