älskare vaknade åter inom henne med svindlande lockelse; hon fördjupade sig däri med hela sin själ, dragen till honom av en ny hänförelse; och Charles föreföll henne lika utplånad ur hennes liv, lika försvunnen för alltid, lika omöjlig och förintad, som om han nu skulle dö och låg i dödskampen framför henne.
Man hörde steg på trottoaren. Charles tittade ut, och genom den nedfällda jalusien varseblev han doktor Canivet, som gick mitt i solskenet framför saluhallen och torkade sig i pannan med näsduken. Homais gick bakom honom med en stor röd låda i handen; de voro på väg till apoteket.
Charles fick ett plötsligt anfall av ömhet, vände sig nedslagen till sin hustru och sade till henne:
— Ge mig en kyss, min söta vän!
— Låt mig vara! utropade hon rodnande av vrede.
— Vad går åt dig? sade han helt överraskad. Lugna dig! Hämta dig! Du vet ju att jag älskar dig! Kom!
— Tig! ropade hon med skräckinjagande min.
Emma störtade ut ur salen och slängde igen dörren så hårt att barometern hoppade ner från väggen och gick sönder.
Charles sjönk ner i sin länstol, alldeles huvudyr; han grubblade över vad som gick åt henne, inbillade sig att det var någon nervös sjukdom, grät ock hade en obestämd känsla av att någontig ofattligt och hemskt låg i luften.
Då Rodolphe om kvällen infann sig i trädgården fann han sin älskarinna väntande på nedersta trappsteget. De föllo i varandras armar och allt deras groll smälte som snö i den eldiga kyss de utbytte.
XII.
Deras kärlek flammade åter upp. Ofta till och med skrev Emma plötsligt till honom mitt på dagen; sedan gjorde hon genom fönstret ett tecken till Justin, som genast kastade av sig sitt förkläde och sprang till la Huchette. Rodolphe kom; hon hade ingenting annat att
