säga honom än att hon hade tråkigt, att hennes man var avskyvärd och hennes liv outhärdligt!
— Vad kan jag göra åt det? utropade han en dag otåligt.
— Ack, om du ville —!
Hon satt på marken stödd mot hans knän, med håret upplöst och drömmande blick.
— Vad då? sade Rodolphe.
Hon suckade.
— Vi skulle fly härifrån och gömma oss i någon obemärkt vrå —
— Du är tokig! sade han skrattande. Är något sådant möjligt?
Hon återkom till samma ämne, men han låtsades ej förstå henne och gav samtalet en annan riktning.
Vad han ej förstod var allt detta krångel i en så enkel sak som kärleken. Hon hade ett motiv, ett skäl och liksom en bimening med den ömhet hon visade honom.
Denna ömhet växte för varje dag, allt eftersom hennes motvilja för mannen ökades. Ju mera hon överlämnade sig åt den ene, desto mera avskydde hon den andre; aldrig föreföll henne Charles vara så obehaglig, ha så klumpiga fingrar, så otymplig fattningsförmåga, så simpelt sätt som då de sutto tillsammans efter hennes möten med Rodolphe. Allt under det hon spelade den dygdiga makan eggade hon upp sig med tanken på detta huvud, vars svarta hår låg ner i en buckla över den solbrända pannan, på denna på samma gång så kraftfulla och eleganta växt, med ett ord, på denne man, som ägde en sådan erfarenhet i alla möjliga avseenden. Det var för hans skull som hon filade sina naglar med en ciselörs noggrannhet, det var för hans skull som hon aldrig hade tillräckligt med coldcream i sitt ansikte eller patchouli på sina näsdukar. Hon belastade sig med armband, ringar, halskedjor. Då han skulle komma fyllde hon sina blåa glasvaser med blommor och pyntade sitt rum och sin person likt en kurtisan som väntar en furste. Pigan var ständigt sysselsatt med att tvätta hennes linne, och
