Felicité stod hela dagen i köket, där lille Justin, som ofta höll henne sällskap, såg på huru hon arbetade.
Med armbågen på hennes strykbräde betraktade han girigt alla dessa fruntimmersplagg, som voro utbredda omkring honom: underkjolar, chemisetter, halskrås och kalsonger, vida över höfterna och avsmalnande neråt.
— Vad begagnas det här till? frågade ynglingen och lade handen på krinolinen.
— Har du då aldrig sett någonting? svarade Felicité skrattande, som om din matmor, fru Homais, inte hade en likadan!
— Pyttsan, fru Homais!
Och han tillade tankfullt:
— Inte är hon en sådan dam som din fru!
Men Felicité blev otålig över att så där se honom stryka runt omkring sig. Hon var sex år äldre än han, och Théodore, herr Guillaumins betjänt, började göra henne sin kur.
— Låt mig vara i fred! sade hon och flyttade på stärkelseskålen. Gå du hellre och skala dina mandlar; ständigt tassar du omkring oss fruntimmer; vänta med det tills du blir torr bakom öronen.
— Se så, bli inte ond, jag skall borsta hennes kängor.
Och så tog han ner från spiselkransen Emmas skodon, som voro alldeles betäckta med smuts — smutsen från hennes kärleksmöten, som under hans fingrar smulades till damm och långsamt svävade omkring i solskensstrimman.
— Vad du är rädd att förstöra dem! sade köksan, som då hon själv borstade dem ej gick så försiktigt till väga, emedan frun brukade skänka henne sina kängor, då de började bli nötta.
Emma hade en hel mängd i sitt skåp, och hon förbrukade dem fortare än nödvändigt var, utan att Charles någonsin tillät sig den minsta anmärkning.
Han fick även punga ut med tre hundra francs för ett träben, som hon ansåg lämpligt att skänka Hippolyte. Upptill var det beklätt med kork, och det hade leder och fjädrar, en hel invecklad mekanik gömd under en svart byx och slutande med en blankad stövel. Men Hippolyte,
