— Nåja, vi få väl se! Vi få väl se!
Hon grubblade på huru hon skulle reda sig ur denna klämma, då köksan i detsamma kom in och lade ett litet blått paket på kakelugnskransen, från herr Derozerays. Emma kastade sig över det och öppnade det. Det var femton napoleond'orer. Just lagom till räkningen. Hon hörde Charles i trappan; hon kastade guldmynten längst in i sin byrålåda och tog ur nyckeln.
Tre dagar därefter kom Lheureux tillbaka.
— Jag vill föreslå er ett arrangemang, sade han, om ni i stället för den överenskomna summan ville ta — — —
— Här är den, sade hon och räckte honom fjorton napoleond'orer.
Köpmannen blev häpen. För att dölja sin missräkning utbredde han sig i ursäkter och erbjöd henne tusen tjänster, dem hon alla avböjde. Sedan stod hon några minuter och fingrade i sin förklädesficka på de båda femfrancsstyckena, han hade givit henne tillbaka. Hon föresatte sig att spara, för att längre fram kunna betala igen — — —
Ah bah! tänkte hon, han tänker inte vidare på de där pengarna.
Utom detta ridspö med förgylld silverknapp hade Rodolphe fått ett petschaft med devisen »Amor nel cor», vidare en långschal att använda till ytterhalsduk och slutligen ett cigarrfodral, alldeles likadant som vicomtens, vilket Charles för några år sedan hade tagit upp på landsvägen och som Emma hade gömt. Det generade honom emellertid att ta emot dessa presenter. Han sade nej till flera; hon envisades, och Rodolphe tog slutligen emot dem, men han tyckte att hon var despotisk och efterhängsen.
Sedan fick hon andra besynnerliga idéer.
— Tänk på mig då klockan slår tolv i natt!
Och om han erkände att han icke hade tänkt på henne överhopade hon honom med förebråelser, som alltid slutade med den evinnerliga frågan:
— Älskar du mig?
— Ja visst älskar jag dig! svarade han.
— Mycket?
— Ja visst!
