Sida:Madame Bovary (sv).djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Har du aldrig älskat någon annan?

— Tror du att jag var ett sådant dygdemönster, då vi träffade på varandra? utropade han skrattande.

Emma grät, och han bemödade sig att trösta henne och kryddade sina försäkringar med ordlekar.

— Ja, ser du, jag älskar dig, sade hon, jag älskar dig så högt att jag inte kan vara skild från dig, det vet du nog. Ibland sjuder det inom mig av längtan och raseri på samma gång. Jag tänker: Var är han? Kanske han talar med andra fruntimmer? De småle mot honom, han närmar sig — o nej, du tycker ju inte om någon av dem, inte sant? Det finns de som äro vackrare, men ingen kan älska såsom jag! Jag är din slavinna och din mätress! Du är min kung, min avgud! Du är god! Du är skön! Du är snillrik! Du är stark!

Han hade så ofta hört sådana ord uttalas att de ej voro någonting nytt för honom. Emma liknade alla hans övriga älskarinnor, och då nyhetens behag småningom gled ner som en klänning, blottades därvid passionens eviga monotoni, som alltid har samma former och samma språk. Denne erfarne man urskilde ej olikheten i känslor under likheten i uttryckssätt. Emedan lättfärdiga och fala läppar hade viskat liknande ord till honom, trodde han ej mycket på att dessa voro uppriktigt menade. Man måste, tänkte han, pruta litet på de överdrivna uttrycken, som endast dölja en ljum känsla; han tänkte ej på att hjärtats fullhet stundom svämmar över med de tommaste fraser och att ingen någonsin kan giva ett exakt uttryck för sina behov, sina föreställningar, sin smärta, att det mänskliga ordet är som en spräckt kastrull, varpå vi trumma melodier, som björnar kunna dansa efter, då man i stället skulle vilja narra stjärnorna att gråta.

Under denna kärleksförbindelse hade fru Bovarys sätt blivit förändrat. Hennes blickar blevo djärvare, hennes tal friare; hon var till och med nog oblyg att promenera tillsammans med herr Rodolphe med en cigarrett i munnen, liksom för att visa att hon satte sig över det allmänna omdömet. De som ännu tvivlade tvivlade slutligen ej längre då man en dag såg henne stiga ur Svalan klädd


180