De hade kommit överens, hon och Rodolphe, att om någon oförutsedd händelse skulle inträffa, skulle hon fästa en liten vit pappersremsa vid sin persienn, så att han, om han händelsevis befann sig i Yonville, genast skulle kunna möta henne i prånget bakom huset. Emma gjorde signalen; hon hade väntat honom i tre kvarts timme, då hon plötsligt varseblev Rodolphe framför saluhallen. Hon kände sig frestad att öppna fönstret och ropa på honom, men han hade redan försvunnit. Hon sjönk förtvivlad tillbaka i stolen.
Snart tyckte hon emellertid att någon gick på trottoaren. Det var troligen han; hon gick utför trappan och ilade över gården. Han stod där, utanför. Hon kastade sig i hans armar.
— Nå, var försiktig, sade han.
— Ack, om du visste! utbrast hon.
Och hon började berätta honom allt, i största hast, utan sammanhang; hon överdrev somliga detaljer, diktade upp andra och slösade med parenteser så ymnigt, att han ej begrep ett ord.
— Se så, min stackars älskling, trösta dig, var stark och tålig!
— Men det är ju nu fyra år som jag har lidit tåligt! En kärlek sådan som vår borde man ju ha rättighet att öppet visa inför hela världen. Alla ha de sammansvurit sig för att plåga mig. Jag står inte ut längre! Rädda mig!
Hon tryckte sig intill Rodolphe. Hennes ögon stodo fulla av tårar och strålade som stjärnor i vattnet, hennes bröst flämtade. Aldrig hade han älskat henne så högt; han förlorade alldeles fattningen och sade till henne:
— Vad är att göra? Vad är din önskan?
— För bort mig! utropade hon. Låt oss fly! O, jag ber dig!
Och hon tryckte passionerat sina läppar mot hans, liksom för att där uppfånga hans oväntade samtycke.
— Men — sade Rodolphe.
— Vad menar du?
— Din dotter?
