i väst, alldeles som en karl, och fru Bovary den äldre, som efter ett förskräckligt uppträde med sin man hade sökt en fristad hos sin son, var ej den av fruarna som tog minst anstöt. Det var mycket annat som misshagade henne. Först och främst hade Charles icke följt hennes råd angående förbudet mot romanläsning, vidare tyckte hon illa om tonen inomhus, hon tillät sig att göra anmärkningar, och i synnerhet blev det en gång ett häftigt uppträde med anledning av Felicité.
Då fru Bovary d. ä. kvällen förut gått igenom förstugan hade hon överraskat henne i sällskap med en karl, en medelålders karl med mörkt skägg, som, då han hörde hennes steg, hastigt hade smugit sig ut ur köket. Emma började skratta, men den goda frun blev ond och förklarade, att så vida man inte föraktade allt vad moral heter, borde man övervaka sina domestikers.
— Var är det ni har lärt er god ton? sade sonhustrun med en så spotsk blick, att fru Bovary frågade henne om hon ej försvarade sin egen sak.
— Ut! ropade den unga kvinnan och for upp.
— Emma! Mamma! utropade Charles i bevekande ton.
Men i sin förbittring hade de bägge två sprungit sin väg. Emma stampade i golvet och mumlade:
— Å, en sådan vettlöshet! En sådan bondaktighet!
Han skyndade till sin mor; hon var alldeles utom sig och stammade:
— Det är en oförskämd varelse! En lättsinnig kvinna! Kanske ännu värre!
Och hon förklarade sig vilja resa genast, om den andra ej kom och bad henne om ursäkt. Charles gick således in till sin hustru igen och besvor henne att giva efter; han föll på knä för henne och hon svarade slutligen:
— Nåja, må ske då.
Hon räckte sin svärmor handen, värdig som en markisinna, och sade till henne:
— Ursäkta mig.
Sedan gick Emma upp till sig, kastade sig ner på sin säng och grät som ett barn, med huvudet inborrat i örngottskudden.
