Och hon såg efter honom då han gick.
Han vände sig icke om. Hon skyndade efter honom, lutade sig fram mellan buskarna vid vattenbrynet och ropade:
— I morgon!
Han var redan på andra sidan om floden och gick hastigt över ängen.
Efter några minuter stannade Rodolphe, och då han såg henne med sin vita klänning småningom försvinna i mörkret som en vålnad, började hans hjärta klappa så våldsamt, att han stödde sig mot ett träd för att ej falla.
— En sådan narr jag är! sade han med en kötted. Men det var i alla fall en vacker kvinna!
Emmas skönhet stod så tydlig för hans minne. Först blev han rörd, men sedan vaknade åter hans förtrytelse mot henne.
— I alla händelser, utbrast han med en vredgad åtbörd, kan jag väl inte gå i landsflykt för hennes skull och skaffa mig ett barn på halsen!
Han sade detta för att stärka sig i sitt beslut.
— Och för resten — allt besvär och alla utgifter — nej, nej, tusen gånger nej! Det hade varit för mycket enfaldigt!
XIII.
Knappast hade Rodolphe kommit hem till sig förrän han genast satte sig vid sitt skrivbord under hjorthuvudet på väggen. Men då han fick pennan i handen kunde han ej hitta på någonting; han lade bägge armbågarna på bordet, stödde huvudet mot händerna och började fundera. Emma tycktes honom tillhöra en längesedan förfluten period av hans liv, det var som om det beslut, han fattat, plötsligt lagt ett ofantligt avstånd mellan dem.
För att uppfriska minnet av henne framtog han ur skåpet bredvid sin huvudgärd en gammal biskviask, där han vanligen förvarade sina fruntimmersbrev; en lukt av
