— Ja, det skall bli skönt att resa. Men varför är jag ändå så sorgset stämd? Är det farhågor för det okända — eller därför att jag skall bryta med mina vanor — eller —? Nej, det är därför att min lycka är för stor! Vad jag är svag, inte sant? Förlåt mig!
— Det är ännu tid! utropade han. Betänk dig noga, du skall kanske ångra dig.
— Aldrig, sade hon lidelsefullt.
Hon närmade sig honom och fortfor:
— Vilken olycka kan väl träffa mig? Det finns ingen öken, ingen avgrund, ingen ocean, varöver jag ej skulle följa dig. Vårt samliv skall bli som en enda omfamning, varmare och innerligare för varje dag! Vi skola ej ha någonting som oroar oss, inga bekymmer, inga hinder att övervinna! Vi skola bli ensamma, alldeles för oss själva, evigt — Men så tala då till mig, svara mig.
Han svarade med jämna mellanrum: — Ja — ja —! Hon strök med händerna över hans hår och upprepade med barnslig ton, fastän stora tårar droppade från hennes ögon:
— Rodolphe! Rodolphe! O, Rodolphe, min käre lille Rodolphe!
Klockan slog tolv.
— Tolv! sade hon. Nå, då är det i morgon! Endast en dag kvar!
Han reste sig för att gå, och som om detta varit signalen till deras flykt, antog Emma plötsligt en glad ton och sade:
— Har du passen?
— Ja.
— Glömmer du ingenting?
— Nej.
— Är du säker på det?
— Ja visst.
— Du väntar mig ju på Hôtel de Provence? Klockan tolv?
Han nickade.
— I morgon således! sade Emma med en sista smekning.
