det blev en fläck; då han nu skulle försegla brevet fick han fatt i petschaftet med inskriften »Amor nel cor».
— Det passar just inte för situationen — — — men det kan ingen hjälpa!
Därefter rökte han tre pipor och gick till sängs.
Då han steg upp dagen därpå (inemot klockan två, han hade sovit länge) lät han plocka av en korg med aprikoser. Han lade brevet på bottnen, under vindruvsblad, och befallde genast Girard, sin stalldräng, att bära den till fru Bovary. Han begagnade detta medel att korrespondera med henne och han sände frukt eller villebråd allt efter årstiden.
— Om hon frågar dig efter mig, sade han, så skall du svara att jag har rest bort. Du måste lämna korgen till henne själv. Gå nu och var försiktig!
Girard tog på sig sin nya blus, knöt sin näsduk över aprikoserna och begav sig på väg till Yonville.
Då han kom till Bovarys var Emma sysselsatt med att ordna linne på köksbordet med Felicités tillhjälp.
— Jag skulle lämna det här från min husbonde, sade drängen.
Hon greps av en obestämd fruktan, och under det hon i fickan letade efter några småslantar, stirrade hon på bonden med vild blick, under det att han betraktade henne häpen och ej kunde förstå, att man kunde bli så upprörd över en sådan present. Slutligen gick han sin väg. Men Felicité var kvar. Hon stod ej ut längre, hon skyndade in i salen som för att bära in aprikoserna, stjälpte omkull korgen, ryckte undan bladen, fann brevet, öppnade det, och som om en förskräcklig eldsvåda rasat bakom henne störtade hon helt förfärad upp på sitt rum.
Charles var där inne, hon såg honom, han talade till henne, men hon hörde honom ej utan fortfor att ila uppför trappstegen, flämtande, utom sig, huvudyr och ännu med detta hemska papper mellan sina skälvande fingrar. Två trappor upp stannade hon framför vindsdörren som var stängd.
Hon ville försöka lugna sig. Hon erinrade sig brevet; hon måste läsa slut på det, men hon vågade ej. Och för övrigt — var, hur? Hon kunde bli sedd.
