Nej, tänkte hon, här är jag ostörd.
Emma öppnade dörren och inträdde.
Från takskiffret spred sig en tung hetta, som var nära att kväva henne; hon släpade sig fram till den stängda vindsluckan, vars regel hon drog ifrån, och det bländande ljuset strömmade plötsligt in.
Mitt för henne, över taken, utbredde sig landsbygden så långt hon kunde se. Där nere, under henne, låg köpingens torg alldeles tomt; trottoarens stenhällar blänkte, husens vindflöjlar sutto orörliga, från en vindsglugg långt bort på gatan hördes ett surrande ljud, avbrutet av gälla, gnisslande läten. Det var Binet som svarvade.
Hon stödde sig mot fönsterposten och läste om brevet, hånskrattande av vrede. Men ju mera hon ansträngde sig att hålla sina tankar samlade, desto mera förvirrades de. Hon tyckte sig se honom, höra honom, hon lindade sina armar om honom, och hennes hjärta slog våldsamt som en slägga. Hon såg sig omkring och önskade att jorden skulle sammanstörta. Varför ej göra slut på alltsammans? Vem hindrade henne? Hon var fri. Och hon lutade sig fram, betraktade stenläggningen och sade:
— Ja, låt gå!
Hon kände en egendomlig dragningskraft dit ner. Det föreföll henne som om det stenlagda torget oscillerande höjde sig utmed väggen och att golvet, varpå hon stod, sänkte sig på den ena sidan, liksom ett rullande fartyg. Hon stod alldeles vid kanten, nästan svävande i luften, omgiven av en stor, fri rymd. Hon såg endast blå himmel överallt, luften susade genom hennes tomma huvud, hon behövde endast ge efter, låta taga sig, och svarvstolens surrande fortfor oavbrutet, liksom en ilsken röst som kallade på henne.
— Emma! Emma! ropade Charles.
Hon hejdade sig.
— Var är du då! Kom ner!
Vid tanken på att hon nyss undgått döden var hon nära att svimma av förskräckelse. Hon tillslöt ögonen; sedan spratt hon till, då hon kände en hand röra vid hennes arm — det var Felicité.
