hon alltid har tyckts mig vara en riktig sensitiva. Också, min käre vän, råder jag er inte att använda några av dessa föregivna botemedel, som, under förevändning att angripa symtomen, angripa temperamentet. Nej, inga överflödiga medikament! Bara diet och stillande medel. Och tror ni inte att man borde söka hejda hennes fantasi?
— På vad sätt? sade Bovary.
— Ja, det är just frågan! Det är verkligen frågan: »that is the question!» som det stod i tidningen häromdagen.
Men Emma vaknade och utropade:
— Brevet! Var är brevet?
Man trodde att hon yrade, och det började hon verkligen göra vid midnatten; hon hade hjärnfeber.
Under fyrtiotre dagar vek Charles ej från hennes sida. Han övergav alla sina sjuka; han gick aldrig till sängs, han satt ständigt och kände på hennes puls eller lade på henne senapsdegar och kalla omslag. Han skickade Justin till Neufchâtel efter is; isen smälte på vägen, och han fick vända om igen. Han kallade dit herr Canivet till en konsultation; han skickade efter doktor Larivière, hans forne lärare, från Rouen; han var förtvivlad. Vad som mest förskräckte honom var Emmas kraftlöshet, ty hon talade icke, hörde ingenting och tycktes ej ens ha några plågor; det var som om både hennes kropp och själ vilat sig efter alla sina ansträngningar.
Inemot mitten av oktober kunde hon sitta uppe i sin säng med kuddar bakom sig. Charles grät då han såg henne äta sin första smörgås. Hennes krafter återkommo; hon var uppe några timmar om eftermiddagarna, och en dag, då hon kände sig bättre, försökte han att låta henne promenera ett slag i trädgården, stödd på hans arm. Sandgångarna voro alldeles betäckta av vissnade löv; hon gick steg för steg, med släpande gång, och smålog, i det hon stödde sig på Charles' axel.
De gingo sålunda ända ner till terrassen. Hon rätade långsamt upp sig och satte handen över ögonen för att kunna se bättre; hon såg långt bort, så långt hon kunde, men vid horisonten syntes endast två stora torveldar, som rykte på kullarna.
