— Du blir trött, min älskling, sade Bovary. Han förde henne mot lövsalen och sade:
— Sätt dig på den här bänken; där sitter du bra.
— Nej, nej, inte där, inte där! sade hon med slocknande röst.
Hon förlorade sansen, och samma kväll bröt sjukdomen ut igen, denna gång med en mera oviss och invecklad karaktär. Än hade hon ont i hjärtat, än i bröstet, än i hjärnan, än i alla leder. Hon anfölls av kräkningar, vari Charles trodde sig se de första symtomen till kräfta.
Och under allt detta plågades den arme mannen av penningbekymmer!
XIV.
Först och främst visste han icke huru han skulle kunna ersätta herr Homais för alla de medikament han tagit hos honom, och ehuru han som läkare kunnat låta bli att betala dem blygdes han litet över denna tacksamhetsskuld. Utgifterna för hushållet, nu då köksan var den styrande, voro även skräckinjagande; räkningar haglade, furnissörerna knotade; herr Lheureux pinade honom i synnerhet. Då Emma var som sjukast hade denne begagnat tillfället att öka på sin räkning och han hade kommit dit med kappan, nattsäcken, två koffertar i stället för en och en mängd andra saker. Fåfängt bedyrade Charles att han ej behövde alla dessa artiklar, köpmannen svarade spotskt att de voro beställda och att han ej skulle ta dem tillbaka; det skulle för resten vara att oroa frun, som var så sjuk. Bovary borde tänka sig för, han var fast besluten att hellre stämma honom än avstå från sina rättigheter eller ta igen sina varor. Charles gav sedan befallning om att de skulle skickas tillbaka till hans butik. Felicité glömde det, hon hade andra bekymmer och man tänkte ej mer på saken. Herr Lheureux kom tillbaka och genom att ömsom hota och jämra sig drev han det därhän, att Bovary slutligen skrev under en revers på sex månader. Men knappast hade han undertecknat denna
