fattiga barn i stället för att stoppa hålen på sina egna handdukar. Men utpinad av husliga uppträden trivdes den beskedliga frun i detta lugna och fridfulla hus, och hon stannade där ända till efter påsk för att slippa höra gubben Bovarys sarkasmer — han underlät aldrig att på långfredagen säga till om köttmat för sin räkning.
Förutom av svärmodern, som genom sitt allvarliga sätt och sitt goda omdöme inverkade fördelaktigt på henne, hade Emma nästan dagligen sällskap även av andra fruntimmer. Det var fru Langlois, fru Caron, fru Dubreuil, fru Tuvache och, regelbundet från 2 till 5, den snälla fru Homais, som för sin del aldrig hade velat tro på allt vad man pratat om hennes grannfru. Även herrskapet Homais' barn kommo och hälsade på henne; Justin följde dem. Han gick upp i sängkammaren med dem, och han stod orörlig vid dörren utan att säga ett ord. Ofta gav fru Bovary ej ens akt på honom, utan satte sig till sin toalett. Hon tog ur sin kam och skakade på huvudet, och då han för första gången såg detta svarta hår bölja ner, var det som om den stackars gossen plötsligen känt sig omgiven av någonting nytt och ovanligt, som bländade och skrämde honom.
Emma märkte varken hans tysta tjänstaktighet eller hans blyghet. Hon anade ej att kärleken, som försvunnit ur hennes liv, skälvde där bredvid henne, under denna grova lärftsskjorta, i detta ynglingahjärta, som öppnade sig för hennes skönhets strålar. För övrigt behandlade hon nu allt med en sådan likgiltighet och hade ett så oberäkneligt skiftande sätt, att man ej längre hos henne kunde skilja egoismen från människokärleken eller sedefördärvet från dygden. En kväll t. ex. läxade hon strängt upp sin piga, som bad henne att få gå ut och stammande sökte efter en förevändning; plötsligt sade hon:
— Du älskar honom således?
Och utan att vänta på ett svar av den rodnande Felicité tillade hon med sorgsen min:
— Ja, gå! Gå genast! Roa dig!
Då våren kom lät hon lägga om hela trädgården, oaktat Bovarys invändningar; han var emellertid glad över
