att äntligen höra henne uttala en bestämd vilja i något avseende. Hon ådagalade allt mera vilja ju mera hon tillfrisknade. Först och främst lyckades hon köra bort gumman Rolet, amman, som under hennes sjukdom tagit till vana att alldeles för ofta slå sig ner i köket med sina båda fosterbarn och sin inackordering, som hade en riktig kannibalhunger. Sedan gjorde hon sig kvitt familjen Homais, avskedade småningom alla andra besökande och gick till och med mindre träget i kyrkan, varför också apotekaren i gillande ton sade till henne:
— Ni hängde alldeles för mycket efter svartrockarna!
Herr Bournisien kom som vanligt varje kväll då han slutat nattvardsläsningen. Han föredrog att stanna ute och inandas frisk luft i »bosquén», som han kallade lövsalen. Det var vid den tiden Charles kom hem. De voro varma, man bar ut cider, och de drucko med varandra för fruns fullkomliga tillfrisknande.
Även Binet var där, d. v. s. litet längre ner, vid terrassens mur, där han stod och metade kräftor. Bovary bjöd honom komma upp och förfriska sig, och han förstod sig utmärkt bra på att dra korkarna ur krusen.
— Man måste, sade han och såg sig omkring med en självbelåten min, hålla buteljen lodrätt över bordet och, sedan man skurit av trådarna, sakta skjuta på korken än på den ena än på den andra sidan, som man för övrigt gör med seltersvatten på restaurangerna.
Men under det han demonstrerade, sprutade cidern ofta mitt i ansiktet på dem, och prästen underlät då aldrig att med ett tjockt skratt säga:
— Ciderns godhet springer i ögonen!
Han var verkligen en ganska hygglig karl och han tog till och med ej anstöt en dag, då apotekaren rådde Charles att, för att förströ frun, föra henne in till Rouen för att på därvarande teater höra den ryktbare tenoren Lagardy. Homais förvånade sig över hans tystnad, ville höra hans tanke om saken, och prästen förklarade att han ansåg musiken mindre farlig för sederna än litteraturen.
Men apotekaren tog litteraturen i försvar. Teatern,
