påstod han, tjänade till att bekämpa fördomarna och predikade dygd under nöjets mask.
— »Castigat ridendo mores», herr Bournicien! Se t. ex. på de flesta av Voltaires tragedier; de äro skickligt späckade med filosofiska reflexioner, som för folket utgöra en riktig lärokurs i moral och diplomati.
— Jag, sade Binet, såg en gång en pjäs kallad »Pariserpojken», där det finns en gammal general som verkligen är lyckad! Han läser lagen för en ung herre, som har förfört en fattig flicka, vilken på slutet — — —
— Ja visst! fortfor Homais, det finns dålig litteratur liksom det finns dåliga medikament; men att i klump fördöma den mest framstående av de sköna konsterna förefaller mig vara en medeltidsaktig idé, värdig den avskyvärda tid då man fängslade Galilei.
— Jag vet nog, svarade kyrkoherden, att det finns goda arbeten och goda författare; men om också bara därför att personer av olika kön äro församlade i en sal, prydd med världslig prakt — och så de där hedniska utklädningarna, sminket, ljusen, de förkvinnligade rösterna — allt detta måste slutligen alstra ett visst andligt libertinage och framkalla syndiga tankar, orena frestelser. Sådan är åtminstone alla kyrkofädernas åsikt. För övrigt, tillade han och antog plötsligt en mystisk ton under det han gnuggade en pris snus mellan tummen och pekfingret, kyrkan har ju fördömt teatern, och hon har rätt; vi måste underkasta oss hennes beslut.
— Varför, frågade apotekaren, excommunicerar hon skådespelarna? Jo, ty förr i världen biträdde de öppet vid gudstjänstens ceremonier. Ja, man spelade, man framställde mitt i koret ett slags farser som kallades mysterier, i vilka anständighetens lagar ofta överträddes.
Prästen nöjde sig med att utstöta en klagande suck, och apotekaren fortfor:
— Det är alldeles som i bibeln; där finns, som ni vet, mer än en detalj som är ganska — pikant, saker som sannerligen äro mustiga!
Herr Bournisien gjorde en vredgad åtbörd.
