med murkna balkonger, som knaka för vinden om vinternätterna, ständigt fulla med folk, oväsen och matvaror, och där de svarta borden äro klibbiga av spritvaror, de tjocka fönsterrutorna fullsmutsade av flugorna och de fuktiga servetterna fläckade av vin. De ha alltid en bismak av bondlandet, liksom uppklädda bonddrängar; de ha ett kafé utåt gatan och en köksträdgård på baksidan. Charles skyndade genast ut i staden. Han blandade ihop avantscener och gallerier, parketten och logerna, begärde förklaringar, förstod dem icke, skickades från kontrollören till direktören, kom tillbaka till hotellet, återvände till biljettkontoret och sprang sålunda flera gånger genom hela staden, mellan teatern och bulevarden.
Fru Bovary köpte sig en hatt, handskar och en bukett. Hennes man var mycket rädd för att ej komma i tid, och utan att ens ha givit sig tid att dricka en kopp buljong, begåvo de sig till teatern, vars dörrar ännu voro stängda.
XV.
Publiken stod i kö utmed väggen innanför balustraden. På de närmaste gathörnen sutto affischer med stora bokstäver: Lucie de Lammermoor — Lagardy — opera — o. s. v. Det var varmt och vackert väder; svetten rann utför allas tinningar, alla näsdukar voro i rörelse för att avtorka de röda pannorna, ock en ljum vindfläkt som kom från floden rörde ibland sakta bårderna omkring markiserna över kaféfönstren.
För att ej synas löjlig ville Emma att de, innan de gingo in, skulle promenera ett slag vid hamnen, och Bovary behöll försiktigtvis biljetterna i handen, som han höll i byxfickan.
Då de kommo in i vestibulen fick hon stark hjärtklappning. Hon smålog ofrivilligt då hon såg folkmassan störta upp till höger i den andra korridoren, under det att hon själv gick uppför trappan till första raden. Hon kände sig riktigt barnsligt glad då hon sköt upp de breda,
