Sida:Madame Bovary (sv).djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

som darrade då man gick, ock sammetsbaretterna, kapporna, värjorna, alla dessa poetiska föremål, som rörde sig i en ström av harmoni liksom i en annan världs luftkrets. Men nu kom ett ungt fruntimmer fram och kastade en börs till en grönklädd väpnare. Hon blev ensam, och nu hörde man en flöjt sorla som en källa eller kvittra som en fågel. Lucie stämde käckt upp sin aria i G-dur; hon klagade över kärlekssorg, hon önskade sig vingar. Även Emma skulle ha velat vända livet ryggen och flyga bort i en omfamning.

Plötsligt visade sig Edgar-Lagardy. Han var eldig som en äkta sydlänning, men på samma gång blek och majestätisk som en marmorstaty. Hans breda bröst var insnört i en brun jacka, en liten ciselerad dolk satt vid hans vänstra sida, han rullade ögonen smäktande och visade sina vita tänder. Det påstods att en polsk furstinna, som en kväll hört honom sjunga på stranden vid Biarritz, där han reparerade båtar, hade blivit kär i honom. Hon hade ruinerat sig för hans skull. Han hade övergivit henne för andra kvinnor, och denna romantiska historia ökade endast hans artistiska ryktbarhet. Den diplomatiske komedianten lagade till och med alltid så att man i puffarna smög in någon poetisk fras om hans personliga företräden och hans känslofulla hjärta. Ett vackert organ, en orubblig tvärsäkerhet, mera temperament än intelligens och mera patos än poesi voro de förnämsta hjälpmedlen hos denne charlatan, detta mellanting mellan en hårfrisör och en toreador.

Redan i första scenen tog han publiken med storm. Han tryckte Lucie till sitt bröst, släppte henne, kom tillbaka till henne och tycktes vara alldeles förtvivlad. Än dundrade han av vrede, än sjöng han så smäktande ljuvt och elegiskt, och tonerna, som strömmade upp ur hans bara hals, tycktes fulla av snyftningar och kyssar. Emma böjde sig fram för att se honom och tryckte in naglarna i logens sammetsstöd. Hon lät sitt hjärta fyllas av denna melodiska klagan, som ackompanjerad av kontrabasarna liknade en skeppsbrutens nödrop i stormens brus. Hon kände igen all denna berusning, alla dessa kval, varav


14*
211