hon varit nära att dö. Sångerskans röst tycktes henne endast vara ett eko från hennes eget hjärta, och dessa gyckelbilder, som tjusade henne, föreföllo henne vara en del av hennes eget liv. Men ingen på jorden hade älskat henne med en sådan kärlek. Han grät ej som Edgar, den sista kvällen i månskenet, då de sade till varandra: — I morgon — i morgon! Salongen dånade av bravorop, man tog om hela den sista satsen; de älskande talade om blommorna på sin grav, om eder, landsflykt, öde, förhoppningar, och då de sjöngo sitt sista farväl uppgav Emma ett gällt anskri, som överröstades av de sista ackorden.
— Varför är den där herrn så elak mot henne? frågade Bovary.
— Nej, svarade hon, det är hennes älskare.
— Men han svär ju att hämnas på hennes familj, och den andre, han som var inne nyss, sade ju: jag älskar Lucie och tror mig älskad tillbaka. För övrigt gick han ut arm i arm med hennes far. Ty det var väl hennes far, den lille fulingen med en tuppfjäder i hatten?
Efter den duett, vari Gilbert för sin husbonde Ashton redogör för sina avskyvärda intriger, trodde Charles, oaktat Emmas förklaringar, då han såg den falska förlovningsring, som skall föra Lucie bakom ljuset, att det var en kärlekspant som Edgar skickat henne. Han erkände för övrigt att han ej begrep historien — för musikens skull, som inverkade så störande på texten.
— Nå än sedan? sade Emma. Var tyst!
— Ja, ser du, fortfor han och böjde sig över hennes axel, jag tycker om att göra mig reda för det jag ser, det vet du.
— Men så tig då! sade hon otåligt.
Lucie visade sig, stödd på sina tärnor, med en krans av orangeblommor i håret och vitare än sidenet i hennes klänning. Emma tänkte på sin bröllopsdag, och hon tyckte sig se sig själv på den lilla gångstigen mellan sädesåkrarna, då man gick till kyrkan. Varför hade hon ej liksom Lucie gjort motstånd och bestormat sin far med böner? Hon hade tvärt om varit glad och ej märkt den avgrund, vari hon störtade sig. Ack, om hon i blomman
