Under den första tiden, Charles besökte Bertaux, underlät ej fru Bovary den yngre att fråga efter den sjuke och hade till och med ägnat herr Rouault en särskild sida i den kladd, hon förde över sin mans inkomster. Men när hon fick veta, att han hade en dotter, började hon göra sina förfrågningar, och hon fick veta, att mamsell Rouault hade i ett Ursalinerkloster fått en vårdad uppfostran, att hon kunde dansa, rita, sy tapisseri och spela piano. Det satte kronan på verket.
Det är då därför, tänkte hon, som han är vid så gott lynne, när han reser dit, och sätter på sig sin nya väst, även om det hällregnar! Å, den kvinnan, den kvinnan!
Och hon kände en instinktlik avsky för henne. Först gav den sig luft i lätta antydningar, som Charles ej förstod, därefter i tydligare anmärkningar, som han av fruktan för oväder ej låtsades höra, och slutligen i häftiga utfall, varpå han ej visste vad han skulle svara. Varför fortfor han att resa till Bertaux, när herr Rouault var återställd och ännu ej ens betalt arvodet? Naturligtvis därför att det fanns en ung flicka i huset, en som kunde prata och brodera tapisseri och säga kvickheter! Det var just sådana han tyckte om, han nöjde sig inte med mindre än stadsdamer! Och hon tillade:
— Gubben Rouaults dotter — en stadsdam! Jo, jag tackar, jag! Hans far var fåraherde och de ha en kusin, som var nära att bli anammad av polisen för någon dumhet, han gjorde under ett gräl. Det är visst värt att hon knycker på nacken och uppträder i kyrkan om söndagarna i sidenklänning som en grevinna! Det stackars gubbkräket, hade han inte fått så god rovskörd i fjol, hade han väl inte kunnat betala utskylderna!
Charles blev slutligen uttråkad och upphörde med sina besök på Bertaux. Efter en hel hop snyftningar, kyssar och kärleksscener hade Héloïse tvingat honom att med handen på mässboken svärja, att han ej skulle fara dit vidare. Han lydde, men hans häftiga längtan kom i strid med hans undergivenhet och i följd av en naiv sofism ansåg han, att detta förbud för honom att återse
