henne var detsamma som en rättighet att älska henne. Hans hustru var ju också så mager och hade långa betar i munnen; hon var under alla årstider klädd i en liten svart schalett, vars snibb hängde ända ned mellan skulderbladen; sin skrangliga kropp stoppade hon in i klänningar trånga som fodral och som voro så korta att vristen syntes, och inte nog med det utan också hennes breda fötter och de gråa strumporna!
Charles' mor kom ibland och hälsade på dem, men på sista tiden hade svärdottern börjat egga upp henne mot sonen och snart hackade de på honom som knivar med sina anmärkningar och pikar. Han borde inte äta så mycket! Vad skulle det tjäna till att bjuda första bästa landstrykare på brännvin? Och en sådan envishet att inte vilja ha ylle närmast kroppen!
I början av våren inträffade det, att en notarie i Ingouville, hos vilken änkan Dubuc hade en del av sin förmögenhet insatt, en vacker dag rymde med alla pengar, han hade inne. Utom en andel i en båt — omkring sex tusen francs — ägde Héloïse visserligen sitt hus vid rue Saint-François, men av hela denna förmögenhet, som det talats så mycket om, hade hon dock icke fört med sig någonting i boet annat än litet möbler och några nipper. Det förhållandet måste undersökas. Och nu befanns det, att huset i Dieppe var intecknat ända upp till takåsen; det som hon hade haft insatt hos notarien hade hon sett för sista gången, och hennes andel i båten var ej värd mer än tusen écus. Den hedervärda damen hade således ljugit! Herr Bovary den äldre slog i sin förbittring sönder en stol och anklagade hustrun för att ha bragt deras son i olycka genom att koppla ihop honom med en sådan skinkmärr, vars seldon voro lika värdelösa som huden. De foro till Tostes och det kom till förklaringar och uppträden. Héloïse kastade sig gråtande i sin mans armar och besvor honom att försvara henne mot hans föräldrar. Charles ville tala till hennes förmån. Då blevo de onda och reste sin väg.
Men Héloïse hade »fått knäcken». När hon åtta dagar därefter höll på att hänga upp linne på gården,
