här, i Rouen, vid hamnen, inför denne obetydlige läkares hustru, kände han sig obesvärad och säker på att han skulle blända henne.
Då Léon kvällen förut skilts från herr och fru Bovary hade han följt efter dem på gatan; då han sett dem stanna utanför Röda korset hade han gjort helt om och tillbragt hela natten med att tänka ut en plan.
Inemot klockan fem följande dag inträdde han i hotellets kök, med bleka kinder och hjärtat i halsgropen, men med denna för pultroner egendomliga beslutsamhet, som ej låter hejda sig av någonting.
— Herr Bovary har rest, svarade en uppassare.
Det tycktes honom vara ett gott förebud. Han gick upp.
Hon blev ej förvirrad då han inträdde; hon bad honom tvärtom om ursäkt för att hon glömt säga honom var de tagit in.
— Å, det har jag gissat mig till, svarade Léon.
— Huru?
Han påstod sig hava blivit ledd på rätta spåret av sin instinkt. Hon smålog, och för att reparera sin dumhet berättade Léon, att han hade tillbragt hela förmiddagen med att söka henne på alla hotell i staden.
— Ni har alltså beslutat er för att stanna? tillade han.
— Ja, sade hon, men det var orätt av mig. Man bör inte vänja sig vid oåtkomliga nöjen, då man har tusen andra behov —
— Å, jag inbillar mig —
— Nej, ni kan inte förstå det, ni som är karl.
Men karlarna hade också sina bekymmer, och samtalet började med några filosofiska reflexioner. Emma utbredde sig mycket över de jordiska ömhetsbandens bräcklighet och den eviga isolering, vari hjärtat ständigt måste leva.
För att göra sig intressant eller av ett naivt begär att efterhärma denna melankoli, som väckte hans egen, förklarade den unge mannen att han haft oerhört tråkigt under hela sin studietid. Den föreskrivna studieordningen retade honom, han kände sig dragen till andra levnadsbanor, och hans mor upphörde aldrig att förfölja honom
