Sida:Madame Bovary (sv).djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

med förmaningar i varje brev. Ty nu framställde de allt mera detaljerat anledningarna till sina bekymmer, och under detta utbyte av förtroenden blevo de bägge allt mer och mer upplivade, allt eftersom de talade. Men de hejdade sig ibland, just som de voro i begrepp att tydligt och oförbehållsamt giva ett uttryck av sina tankar, och de försökte då hitta på en fras, som likväl kunde antyda dem. Hon tillstod ej att hon älskat en annan; han sade ej att han hade glömt henne.

Kanske påminde han sig ej längre sina supéer efter balen tillsammans med debardörerna, och hon erinrade sig troligen ej sina forna möten, då hon om morgnarna sprang i gräset till sin älskares slott. Sorlet från staden trängde knappast upp till dem, och rummet föreföll så litet, enkom för att göra deras ensamhet ännu förtroligare. Emma var klädd i penjoar och stödde hårkorgen mot den gamla länstolens rygg; de gula tapeterna bildade liksom en guldgrund bakom henne.

— Men förlåt mig, sade hon, det är orätt av mig att tråka ut er med min eviga klagan.

— Nej, visst inte!

— Om ni visste, återtog hon och höjde sin tårfyllda blick mot taket, allt vad jag hade drömt mig!

— Än jag då! O, jag har lidit mycket! Jag gick ofta ut, långt bort, släpade mig utmed käerna och lät folkmassans sorl bedöva mig, utan att kunna bli kvitt den förtrollning som vilade över mig. Hos en konsthandlare vid bulevarden finns det en italiensk gravyr, som föreställer en sånggudinna. Hon är draperad i en tunik och betraktar månen, med förgät mig ej i sitt upplösta hår. Det var någonting, som oupphörligt drog mig dit; jag stod framför henne hela timmar.

Sedan tillade han med darrande röst:

— Hon var litet lik er.

Fru Bovary vände bort huvudet, så att han ej skulle på hennes läppar se det småleende, hon ej kunde tvinga tillbaka.

— Ofta, återtog han, skrev jag till er brev, som jag sedan rev sönder.



220