— Ja, det är sant! — Det är sant! — Det är sant!
De hörde klockan slå 8 i olika klocktorn inom Beauvoisinekvarteret, som är fullt av pensioner, kyrkor och stora ödsliga hotell. De talade ej längre till varandra, men då de betraktade varandra kände de liksom en susning i sitt huvud. De hade fattat varandras händer, och det förflutna, framtiden, minnena och drömmarna, allt sammanblandades i denna ljuva extas. Mörkret bredde sig över väggarna, varpå ännu lyste, halvt begravna i skuggorna, de granna färgerna på fyra tavlor föreställande scener ur la Tour de Nesle. Genom fönstret såg man ett stycke av den mörka himlen mellan de spetsiga taken.
Hon steg upp för att tända två ljus på byrån, sedan satte hon sig igen.
— Nåväl —? sade Léon.
— Nåväl? svarade hon.
Och han funderade på, huru han skulle kunna återknyta det avbrutna samtalet, då hon sade till honom:
— Huru kommer det sig att ingen ännu någonsin har hyst sådana känslor för mig?
Skrivaren invände att sköna själar voro svåra att förstå. Han hade älskat henne vid första ögonkastet, och han var förtvivlad, då han tänkte på den lycka de kunnat vinna, om slumpen välvilligt fogat det så att de träffats förr och förenats med olösliga band.
— Jag har ibland tänkt på det, svarade hon.
— Vilken dröm! viskade Léon.
Han tillade:
— Vad är det som hindrar oss att älska varandra på nytt?
— Nej, min vän, svarade hon. Jag är för gammal — ni är för ung — glöm mig! Andra skola älska er — ni skall älska dem —
— Aldrig som er! utropade han.
— Vad ni är för ett barn! Se så, var förståndig! Jag vill det.
Hon föreställde honom, huru omöjlig deras kärlek var, och att de som förr borde hålla sig inom gränserna av en syskonvänskap.
