Var det på allvar som hon talade så? Det visste Emma säkerligen ej själv, ty hon hade ej tankar för annat än förförelsens tjusning och nödvändigheten att försvara sig däremot, och betraktande den unge mannen med en rörd blick avvisade hon sakta hans försagda smekningar.
— Förlåt mig! sade han och tog ett steg tillbaka.
Och Emma greps av en obestämd förskräckelse för denna blyghet, som var farligare för henne än Rodolphes djärvhet, då han gick emot henne med öppna armar. Aldrig hade hon sett någon man så skön. Hela hans sätt och hållning vittnade om en utsökt finkänslighet och hjärtats renhet. Han slog ner sina långa fina ögonhår, hans finhyllta kind rodnade — av brännande ömhet för henne, tänkte hon — och Emma kände en oemotståndlig lust att trycka sina läppar därpå. Hon böjde sig fram mot pendylen, som för att se vad klockan var:
— Vad det är sent! sade hon. Å, vad vi ha pratat! Han förstod häntydningen och sökte efter sin hatt.
— Jag har till och med glömt spektaklet! Den stackars Bovary lät mig ju stanna kvar enkom därför! Jag skulle gå dit tillsammans med herr Lormeaux vid rue Grand-Pont och hans hustru.
Och tillfället var förspillt, ty hon skulle resa i morgon.
— Verkligen? sade Léon.
— Ja.
— Men jag måste träffa er ännu en gång, återtog han, jag måste säga er —
— Vad?
— Någonting — viktigt, allvarsamt. Och för övrigt — nej, ni skall inte resa, det är omöjligt! Om ni visste — hör mig — ni har då inte förstått mig? Ni har inte gissat?
— Och ändå talar ni så väl, sade Emma.
— Nej, skämta inte! Av nåd, laga så att jag får återse er — en gång — en enda gång.
— Nåväl —
Hon tystnade. Därpå utbrast hon, som om hon ändrat tanke:
— Nej, inte här!
