Det var en vacker sommarmorgon. Silverpjäserna blänkte i guldsmedsfönstren, och solstrålarna, som föllo snett ned över katedralen, glittrade i murens rämnor; en svärm fåglar vinglade av och an på den blåa himlen, omkring de götiska tornspirorna, torget, som genljöd av folkmassans sorl, fylldes av en stark doft från blommorna, som där utbjödos till salu, rosor, jasminer, nejlikor, narcisser och liljor, här och där såg man knippor av fuktiga gröna bladväxter, mossa och narve åt fåglar; springbrunnen mitt på torget plaskade, och under sina stora paraplyer, omgivna av ofantliga melonpyramider, sutto månglerskorna barhuvade och satte ihop violbuketter.
Den unge mannen köpte en sådan. Det var första gången han köpte blommor åt ett fruntimmer, och då han inandades deras doft, svällde hans bröst av stolthet; det var som om denna hyllning, vilken han ägnade en annan, till en del även gällt honom själv.
Emellertid var han rädd att bli bemärkt; han inträdde beslutsamt i kyrkan.
Schweizaren stod på tröskeln i den vänstra portalen med fjäderbuske på huvudet, sabel vid sidan och stav i handen, mera majestätisk än en kardinal och guldsmidd som en altarkalk.
Han gick emot Léon och sade med detta inställsamt välvilliga småleende, som präster antaga, då de förhöra små barn:
— Herrn är troligen resande? Önskar herrn bese kyrkans märkvärdigheter?
— Nej, sade Léon.
Han gick omkring och besåg sidoskeppen. Sedan gick kan ut på torget igen och såg sig omkring. Emma kom ej. Han gick åter in i kyrkan, upp i koret.
De fulla vigvattenskärlen avspeglade en del av valven med det översta av spetsbågarna och några rutor av de målade glasfönstren. Men reflexen av målningarna avbröts mot marmorkanten och fortsattes längre bort på stenhällarna, som en brokig matta. Dagsljuset utifrån inströmmade i kyrkan i tre breda strålar genom de tre öppna portalerna. Då och då gick en kyrktjänare genom koret