— Var ni vill.
— Vill ni —
Hon tycktes fundera och sade därefter i kort ton:
— I morgon klockan 11 i domkyrkan.
— Jag skall vara där! utropade han och grep hennes händer, som hon lösgjorde.
Han stod bakom henne, och Emma hade huvudet nedsänkt; han böjde sig över henne och tryckte en lång kyss på hennes hals.
— Ni är tokig! Ni är tokig! sade hon med ett klingande skratt, under det att kyssarna mångdubblades.
Han sträckte fram huvudet över hennes axel och tycktes vilja läsa ett samtycke i hennes ögon. Hennes blick mötte hans; den var full av en majestätisk iskyla.
Léon tog tre steg tillbaka mot dörren. Han stannade på tröskeln. Sedan viskade han med darrande röst:
— I morgon.
Hon svarade med en böjning på huvudet och försvann som en fågel i angränsande rum.
Samma kväll skrev Emma till Léon ett ändlöst brev, vari hon återtog sitt löfte om mötet; allt var nu slut mellan dem, och för sin egen lyckas skull finge de ej vidare träffas. Men då hon förseglat brevet, kände hon ej till hans adress, och hon visste nu ej huru hon skulle göra.
Jag skall lämna honom det själv, tänkte hon.
Följande dag stod Léon vid sitt öppna fönster och blankade gnolande sina promenadskor omsorgsfullare än någonsin. Han tog på sig vita benkläder, fina strumpor och en grön rock, slog ut alla sina parfymer på sin näsduk, lät frisera sitt hår och kammade ut det igen för att ge lockarna en mera naturlig elegans.
Det är ännu för tidigt! tänkte han med en blick på perukmakarens väggur, som visade på nio.
Han läste en gammal illustrerad tidning, gick ut, rökte en cigarr, promenerade ett slag uppåt staden, till dess tiden var inne, och begav sig därefter till Nôtre-Dame.
