Den unge mannen kände sig förtretad över detta bigotta infall, men sedan erfor kan ett visst välbehag över att se henne så där, mitt under kärleksmötet, fördjupad i böner som en andalusisk markisinna, men till sist förlorade han tålamodet, ty hon slutade aldrig.
Emma bad eller rättare sagt försökte bedja, i hopp att himlen skulle sända henne någon plötslig ingivelse; ock för att nedkalla den himmelska hjälpen fyllde hon sina ögon med tabernaklets prakt, inandades doften från de vita nattviolerna i de stora vaserna och lyssnade på kyrkans djupa tystnad, som endast ökade tumultet inom hennes hjärta.
Hon steg upp, och de skulle just gå därifrån, då schweizaren hastigt kom emot dem och sade:
— Ni är troligen resande, min fru? Önskar ni bese kyrkans märkvärdigheter?
— Nej! utropade Léon.
— Varför inte? invände hon.
Ty hennes vacklande dygd hakade sig fast vid den heliga jungfrun, vid skulpturverken, vid gravarna, vid vilket föremål som helst.
För att gå i ordning förde schweizaren dem till stora ingången vid torget och pekade där med sin stav på en stor ring av svart huggen sten utan varken inskriptioner eller ornament och sade majestätiskt:
— Så vid är omkretsen av den vackra klockan i Amboise. Hon vägde fyrtio tusen skålpund. I hela Europa fanns inte hennes like. Den arbetare, som göt henne, dog av glädje.
— Låt oss gå, sade Léon.
Karlen fortsatte ronden. Han stannade framför den heliga jungfruns kapell, gjorde en demonstrerande gest med armen och sade, stolt som en lantjunkare, då han förevisar sina trädgårdsalster:
— Under denna enkla gravhäll vilar Pierre de Brézé, herre till la Varenne och Brissac, marskalk av Poitou och guvernör över Normandie, död i slaget vid Montlhéry den 16 juli 1465.
Léon bet sig i läpparna och kunde knappast stå stilla.
