främlingen ännu hade så mycket att bese, Också ropade han honom tillbaka:
— Vänta, min herrel Tornspiran! Tornspiran!
— Nej tack, sade Léon.
— Herrn ångrar sig bestämt! Den lär vara 440 fot, bara 9 fot lägre än den största egyptiska pyramiden. Den är av massivt gjutet järn, den — — —
Léon tog till flykten, ty det föreföll honom som om hans kärlek, som i snart två timmar i denna kyrka hade blivit lika orörlig som stenarna, nu skulle dunsta bort som en rök genom denna genombrutna skorstenspipa, som bildar en sådan grotesk och fantastisk utväxt på katedralen.
— Vart gå vi då? sade hon.
Utan att svara fortfor han att gå med hastiga steg, och fru Bovary doppade redan ett finger i vigvattnet, då de bakom sig hörde en flämtande andedräkt och de regelmässiga stötarna av en käpp mot kyrkgolvet. Léon vände sig om.
— Herrn!
— Vad är det?
Och han kände igen schweizaren, som bar under armen och stödde mot magen inemot ett tjog tjocka häftade böcker. Det var arbeten som handlade om katedralen.
— Nöt! brummade Léon och störtade ut ur kyrkan.
En gatpojke satt och lekte på golvet i vapenhuset.
— Gå och hämta en åkaredroska!
Gossen flög bort som en kula uppåt rue des Quatres vents; de stodo ensamma några minuter, litet förlägna.
— Men, Léon —! Jag vet sannerligen inte — om jag bör —!
Hon slog ner ögonen.
Sedan sade hon i allvarlig ton:
— Ni vet väl att det är opassande?
— Hur så? frågade skrivaren. Det brukas i Paris!
Detta ord bestämde henne som ett oemotståndligt argument.
Emellertid dröjde hyrvagnen. Léon var rädd att hon skulle gå in i kyrkan igen. Slutligen syntes vagnen.
