Knappast hade hon slagit sig ner i sitt hörn förrän hon tillslöt ögonen och öppnade dem ej, förrän de körde in i köpingen. Hon kände på avstånd igen Felicité, som stod på utkik utanför smedens hus. Hivert ställde in sina hästar, och köksan tittade in genom vagnsfönstret och sade hemlighetsfullt:
— Frun måste genast gå till herr Homais. Det är för något viktigt.
Köpingen var tyst som vanligt. Det var »syltdagen»; alla Yonvilles invånare brukade nämligen sylta hela sitt vinterförråd på samma dag.
Hon inträdde i herrskapet Homais' salong. Den stora fåtöljen var omkullslagen, och till och med »Rouens fybråk» låg på golvet. Hon öppnade tamburdörren, och i köket, mitt upp i ett kaos av lerkrukor fulla med rensade krusbär och påsar med krossocker, såg hon hela familjen Homais, stora och små, med förkläden ända upp till hakan. Justin stod med hängande huvud och apotekaren skrek:
— Vem hade bett dig gå upp i giftrummet?
— Vad är det? Vad står på?
— Vad som står på? svarade apotekaren. Vi hålla på att sylta; syltet är nära att koka över, därför att kitteln är för liten, och jag säger till om en annan kittel. Då går han, bara för att han är rädd om stegen, och tar nyckeln till mitt giftrum, som hänger på sin spik i mitt laboratorium!
Apotekaren talade om en skrubb på vinden, full av verktyg och råvaror, som tillhörde hans yrke. Ofta tillbragte han där hela timmar med att klistra på etiketter, tappa om och korka buteljer, och han betraktade den ej som ett vanligt förvaringsrum, utan som en verklig helgedom, varifrån sedan frukten av hans mödor utsändes i form av alla slags piller, pulver och mixturer, som skulle utbreda hans rykte i trakten. Ingen människa fick sätta sin fot dit, och han hyste en sådan vördnad för detta rum att han sopade det själv. Också föreföll honom Justins obetänksamhet vara en gudlöshet utan like, och rödare i synen än sitt sylt fortfor han:
