— Ja, till giftrummet! Rummet där jag förvarar mina frätande syror! Tänk, att gå och ta en reservkittel! En kittel med lock! Som jag kanske aldrig skulle ha begagnat! Den minsta småsak är av vikt inom vår svåra konst. För tusan, man får väl lov att göra någon skillnad och inte nästan till kulinariska ändamål använda det som är bestämt till farmaceutiska! Det är som om man skulle skära sönder en kyckling med en dissekerkniv.
— Men så lugna dig då! sade fru Homais. Athalie drog honom i rocken och sade:
— Pappa! Pappa!
— Nej, låt bli mig! skrek apotekaren, låt bli mig! Sannerligen kunde man inte lika gärna bli kryddkrämare! Ja bevars, gå på ni! Slå sönder allting! Respektera ingenting! Släpp ut blodiglarna! Bränn upp althæaroten! Sylta gurkor i retorterna! Klipp bandagen i små remsor!
— Men ni hade ju — sade Emma.
— Jag skall strax stå till er tjänst! — Vet du vad du utsatte dig för? Såg du ingenting på tredje hyllan till vänster, i hörnet? Tala, svara, säg då någonting!
— Jag — vet inte, stammade gossen.
— Jaså, du vet inte! Men jag vet, jag! Du såg en burk av blått glas, förseglad med gult harts, som innehåller ett vitt pulver, och varpå jag till och med har skrivit farligt! Och vet du vad det är i den? Arsenik! Och du går och tar en kittel, som står bredvid!
— Bredvid! utropade fru Homais och slog ihop händerna. Arsenik? Du kunde ju förgifta oss allesammans!
Och barnen började skrika som om de redan känt häftiga magplågor.
— Eller också förgifta någon sjuk! fortfor apotekaren. Du vill således att jag skall dragas inför domstol, sättas på de anklagades bänk? Vet du då inte, huru ytterst noga jag är med allt, som rör mitt yrke, fastän jag är så van? Ibland blir jag riktigt förskräckt, då jag tänker på det ansvar, som vilar på mig! Ty regeringen förföljer oss, och den absurda lagstiftning, som råder över oss, är som ett damoklessvärd, som svävar över vårt huvud!
