— Det är ingenting! Troligen någon småsak som rör hushållet.
Han ville ej att hon skulle få reda på historien om reversen, ty han var rädd för hennes anmärkningar.
Då de blevo ensamma började herr Lheureux i ganska tydliga ordalag lyckönska Emma till arvet, sedan talade han om likgiltiga saker, om skörden ock sin egen hälsa, med vilken det alltid var comme-çi, comme-ça. Han fick arbeta och träla som en slav, och ändå förtjänade han knappast sitt dagliga bröd, allt vad folk pratade.
Emma lät honom tala. Hon hade haft så hiskligt tråkigt allt sedan i förrgår!
— Och nu är ni ju alldeles återställd? fortfor han. Er stackars man var alldeles förtvivlad. Det är en präktig karl; jag säger det, fastän vi ha varit i delo med varandra.
Hon frågade av vad anledning, ty Charles hade ej talat om för henne att han nekat ta emot kappsäckarna och reskappan.
— Det vet ni väl! sade Lheureux. Det var för era små beställningar, kappsäckarna.
Han hade dragit ner sin hatt över ögonen och med händerna på ryggen stod han där småleende och småvisslande och såg henne mitt i ansiktet på ett outhärdligt sätt. Misstänkte han någonting? Hon greps av en hel mängd farhågor. Slutligen sade han:
— Nu ä vi emellertid försonade, och jag har just kommit hit för att göra honom ett förslag.
Det var att förnya reverserna. Herr Bovary skulle för övrigt ställa med saken efter sin egen bekvämlighet; han skulle ej oroa sig, nu i synnerhet, då han skulle komma att få en hel mängd affärsbråk.
— Det vore till och med bäst om han skuddade av sig det på någon, er till exempel; om han bara ger er en fullmakt så går det helt bekvämt, och då vore det bara vi två som toge affärerna om hand.
Hon förstod honom icke. Han tystnade. Innan herr Lheureux gick till sin butik igen förklarade han att frun omöjligen kunde låta bli att ta någonting av honom.
