Han skulle skicka henne tolv meter svart barège till en klänning.
— Den ni nu har på er kan duga att ha hemma. Det såg jag vid första ögonkastet, då jag kom in. Jag har skarp blick.
Han skickade ej tyget utan kom själv med det. Sedan kom han tillbaka för att mäta huru mycket som skulle gå åt; han återkom flera gånger under andra förevändningar, sökte varje gång att göra sig älskvärd och nyttig och viskade alltid till Emma några råd angående fullmakten. Han talade ej om reversen. Hon tänkte ej därpå! Charles hade visserligen då hon började tillfriskna berättat henne någonting därom, men hon hade genomgått så många sinnesrörelser att hon ej längre erinrade sig det. För övrigt aktade hon sig att vidröra arvsfrågan; fru Bovary d. ä. blev förvånad däröver och tillskrev hennes förändrade lynne den religiösa sinnesstämning, vari hon under sin sjukdom råkat.
Men då hon rest överraskade Emma genast Bovary med sitt affärsgeni. Han måste förskaffa sig noggranna upplysningar, taga reda på huru det förhöll sig med inteckningarna, och om det var fördelaktigare att realisera kvarlåtenskapen genom auktion eller försäljning under hand. Hon citerade tekniska termer på måfå, uttalade de klingande orden ordning, framtiden, förutseende, och skildrade oupphörligt arvskiftets besvärligheter med överdrivna färger; en dag visade hon honom slutligen konceptet till ett generellt bemyndigande »att sköta och förvalta hans affärer, upptaga alla lån, underteckna och endossera alla reverser, verkställa alla utbetalningar o.s.v.». Hon hade dragit fördel av Lheureux' undervisning.
Charles frågade henne med naiv förvåning vem som satt upp detta aktstycke.
— Herr Guillaumin.
Och med den orubbligaste kallblodighet tillade hon:
— Jag är inte säker på att det duger. Notarierna äro så illa kända! Vi borde kanske fråga någon sakkunnig till råds. Men vi känna ingen utom — — — nej, ingen.
