Päronträden stodo i blom och den hedersknyffeln Rouault, som nu var alldeles bra i sitt ben, gick och kom, vilket alltid gjorde det livligare inomhus.
Han ansåg det vara sin plikt att vara så artig som möjligt mot doktorn for hans sorgliga belägenhets skull; han bad honom därför behålla hatten på sig, talade till honom med låg röst, som om han varit sjuk, och låtsade till och med bli ond över att de ej för hans räkning lagat någon efterrätt, till exempel lite kräm eller syltade päron. Han berättade anekdoter. Charles överraskade sig själv med att skratta, men så kom minnet av hustrun över honom och han blev dyster igen. När kaffet bars in, hade han dock glömt bort alltsammans.
Ju mer han vande sig vid att leva ensam, desto mer bleknade de sorgliga minnena. Det hittills okända behaget att vara sin egen herre försonade honom allt mer och mer med ensamheten. Nu kunde han äta när han ville, gå eller komma utan att behöva uppgiva skäl och kasta sig tvärs över sängen med fötterna på täcket, när han var trött. Han lät med välbehag klema med sig och höll till godo med den tröst som bjöds honom. Å andra sidan var det nästan en vinst för hans yrke att hustrun dog, ty under en hel månad upprepades på alla håll och kanter: Den stackars unge mannen! Vilken olycka! Hans namn var i var mans mun och klienternas antal tillväxte dagligen. Och så kunde han fara till Bertaux när han ville. Han närde ett hopp utan mål och erfor en obestämd känsla av lycka, och när han framför spegeln borstade sina polisonger, tyckte han, att han såg bättre ut nu än förr.
En dag kom han till Bertaux fram emot klockan tre. Alla människor voro ute på fältet; han inträdde i köket, men märkte ej genast Emma, ty fönsterluckorna voro tillstängda. Genom deras springor kastade solen långa, smala, darrande strimmor av ljus över golvet. Flugorna vandrade uppför de urdruckna glasen, som stodo på bordet, surrade inuti dem och drunknade i cidern, som var kvar på bottnen. I följd av dagern, som föll ned genom skorstenen, glänste den sotbeklädda hällen som sammet och den kallnade askan skiftade i blått. Emma satt mellan
