spiseln och fönstret och sydde. Hon hade ingen halsduk. På hennes bara axlar syntes små svettdroppar.
Som bruket är på landet, bjöd hon honom någonting att dricka. Han vägrade, men hon var envis och frågade slutligen leende, om han ej ville dricka ett glas likör tillsammans med henne. Hon gick till skåpet och hämtade en flaska curaçao och två glas, fyllde det ena ända till brädden, hällde ett par droppar i det andra, klingade och förde det nästan tomma glaset till sin mun. Hon måste luta sig bakåt för att dricka, och med tillbakaböjt huvud, framskjutna läppar och uppsträckt hals stod hon där och skrattade åt att hon ingenting kom åt, fastän hon stack ut tungspetsen mellan de vita tandraderna och slickade glasets botten.
Hon satte sig igen och återtog sin vita bomullsstrumpa, som hon höll på att stoppa. Hon arbetade med nedböjt huvud och sade ingenting; även Charles var tyst. Vinden förde in litet damm genom den halvöppna dörren; han stod och såg på huru det lade sig ned på stenhällarna. Han hörde ingenting annat än slagen av sin egen puls och en hönas kacklande långt bort ifrån bakgården. Emma svalkade sig då och då genom att lägga händerna över sina kinder, sedan hon först kylt av dem på spiselgallrets järnkulor.
Hon klagade över att hon ända sedan sommarens början känt yrsel; hon frågade om inte havsbad skulle vara bra för henne. Därefter började hon tala om sitt kloster, han om sin skola; det ena ordet tog det andra. De gingo upp på hennes rum. Hon visade honom sina gamla nothäften, de böcker hon fått i premium och hederskransarna av eklöv, som lågo bortglömda i nedersta facket av skåpet. Hon talade om sin mor, om kyrkogården och visade honom till och med den rabatt i trädgården, där hon den första fredagen i varje månad skar av blommor att lägga på hennes grav. Men deras trädgårdsdräng skötte dem så illa; tjänstfolket duger till ingenting nu för tiden. Hon skulle gärna vilja bo i en stad, om också blott över vintrarna, fastän landet om sommaren kanske är ännu tråkigare för de långa dagarnas skull. Och
