hans svar, så bråttom hade hon att trycka sina läppar mot hans mun.
På pendylen fanns en liten bronsamorin, som med en skälmaktig min uppbar en förgylld girland. De skrattade åt honom mången gång, men då de måste skiljas tyckte de att allt var dystert.
De stodo orörliga framför varandra och sade:
— Om torsdag! — Om torsdag!
Plötsligt tog hon om hans huvud med bägge händerna, kysste honom på pannan och ropade: — Farväl! och skyndade utför trappan.
Hon gick till rue de la Comédie till en hårfrisör för att låta kamma sig. Det var skumt; man tände på gasen i butiken.
Hon hörde teaterns klocka, som gav signal åt skådespelarna, och hon såg män med bleka ansikten och kvinnor med trasgranna toaletter inträda i artisternas ingång mitt över gatan.
Det var varmt i det lilla låga rummet, där kaminen rosslade mitt ibland peruker ock pomador. Lukten av bränntången och de svettiga händer, som huserade i hennes hår, gjorde henne snart yr i huvudet, och hon var nära att somna, där hon satt i sin kamkappa. Ofta erbjöd henne hårfrisörens biträde, som koafferade henne, biljetter till maskeradbalen.
Sedan gick hon därifrån. Hon vandrade uppför gatorna, kom till Röda korset, tog fram sina filtskor, som hon om morgonen hade gömt under en bänk, och klämde in sig på sin plats bland de otåliga resenärerna. Några stego av nedanför kullen. Hon blev ensam i vagnen.
Vid varje krökning såg man den av gaslyktor strålande staden, över vars sammangyttrade hus svävade liksom en ljus dimma. Emma ställde sig på knä på vagnsdynorna, och hon lät sina ögon dröja vid detta bländande ljushav. Hon snyftade, ropade Léon vid namn och skickade honom ömma ord och kyssar, dem vinden snappade bort.
Nedanför kullen stod en gammal tiggare, som alltid inväntade diligenserna. En hop trasor betäckte hans
