axlar, och en gammal bucklig filthatt dolde hans ansikte, men då han sköt upp den såg man två blinda, blodsprängda, stirrande ögonglober. Köttet var upprispat i röda trasor, och därifrån sipprade vätskor, som stelnade till grön skorv ända ner på näsan. Då han talade kastade han tillbaka huvudet och skrattade idiotiskt.
Han följde efter vagnarna och sjöng en liten visa:
Då glödhet sommarsol sig sänker,
på idel kärlek flickan tänker.
Fortsättningen handlade endast om fåglar, solsken och grönska.
Ibland visade han sig plötsligt barhuvad bakom Emma. Hon skrek till och drog sig undan. Hivert kom fram och skämtade med honom. Han uppmanade honom att visa sig för pengar vid nästa marknad eller frågade honom skrattande huru hans käresta mådde.
Ofta, då diligensen var i gång, sträcktes plötsligt hans hatt in genom fönstret, medan han med andra armen hakade sig fast vid ledstången mellan de smutsiga hjulen. Hans röst, som i början var svag och klagande, blev allt mera gäll. Den hördes i mörkret som nödropen från en drunknande, och genom bjällrornas pinglande, trädens sus och den tomma vagnens skramlande ljöd den så hemskt att Emma fylldes av fasa. Men Hivert, som kände att vagnen blivit tyngre, slog efter den blinde med sin piska. Snärten träffade hans sår, och han föll tjutande ned i smutsen.
Sedan somnade småningom resenärerna i Svalan, somliga med gapande mun, andra med hakan nedborrad lutande sig mot sin grannes axel eller hakande sig fast i läderremmen och taktmässigt vaggande av och an, allt efter vagnens skakningar, och reflexen från lanternan, som skallrade utanför, trängde in genom de röda kalikåförhängena och bredde blodiga skuggor över alla dessa orörliga ansikten. Emma hackade tänderna av fasa och kände en iskyla i sina fötter; det var som om hon haft döden i hjärtat.
Charles väntade henne hemma; Svalan var alltid försenad om torsdagarna. Äntligen kom hans hustru! Hon
