Den unge mannen trodde henne, men gjorde henne icke desto mindre frågor för att få veta vem han var.
— Han var kapten vid flottan, min vän.
Hon förekom ju alla efterforskningar och omgav på samma gång sig själv med en viss nimbus genom denna historia om det intryck hon gjort på en man, som borde vara sträv till lynnet och van vid hyllning.
Skrivaren kände med sig huru obetydlig hans egen ställning var; han avundades den andre hans epåletter, hans ordnar och titlar. Allt detta måtte ha varit i hennes smak: han hade en aning om hennes anlag för fåfänga.
Emellertid förteg Emma en mängd av sina extravaganser, som t. ex. sin lust att få fara till Rouen i en blå tilbury, förspänd med en engelsk häst och körd av en groom i kragstövlar. Det var Justin som hade väckt denna tanke hos henne, då han tiggde och bad att bliva antagen som hennes kammartjänare; och om denna försakelse också ej förminskade hennes glädje vid ankomsten till mötena, ökade den helt säkert hennes förtvivlan, då hon återvände hem.
Ofta, då de talade om Paris, mumlade hon:
— Å, vad vi skulle kunna leva skönt där!
— Äro vi inte lyckliga? svarade den unge mannen saktmodigt och strök med handen över hennes hår.
— Jo, det är sant, sade hon, jag är tokig; kyss mig!
Hon var älskvärdare än någonsin mot sin man, lagade pistaciekräm åt honom och spelade valser efter maten. Han var alltså den lyckligaste av alla dödliga, och Emma levde utan oro. Men en kväll sade han plötsligt:
— Det är ju mademoiselle Lempereur som ger dig lektioner?
— Ja.
— Jag har nyss träffat henne, återtog Charles, hos fru Liégeard. Jag talade med henne om dig, men hon känner dig icke.
Det var som ett åskslag. Emellertid svarade hon i naturlig ton:
— Jaså. Hon har väl glömt mitt namn?
