— Det finns kanske i Rouen, sade läkaren, flera mamseller Lempereur, som ge lektioner i pianospelning?
— Det är möjligt!
Sedan tillade hon ivrigt:
— För övrigt har jag hennes kvitton — se här.
Hon gick till skrivbordet, grävde i alla lådor, rörde ihop papperen och gjorde sig så mycket huvudbry, att Charles enträget uppmanade henne att ej göra sig så mycket bråk för de där välsignade kvittenserna.
— Jo, jag måste hitta dem, sade hon.
Följande fredag, då Charles drog på sig en av sina stövlar i den mörka garderob, där hans kläder förvarades, kände han ett papper mellan sulan och strumpan; han tog upp det och läste:
»För tre månaders lektioner, jämte diverse avbränningar, har undertecknad mottagit en summa av 65 francs. Félicie Lempereur, musiklärarinna.»
— Hur tusan har det här kommit ner i min stövel?
— Det har väl, svarade hon, fallit ner från den gamla pappersasken med räkningar i, som stod längst ut på hyllan.
Från denna stund blev hela hennes liv en vävnad av lögner, vari hon insvepte sin kärlek för att dölja den.
Det var ett behov, en mani, en njutning, och det gick så långt att om hon påstod sig i går ha gått på den högra trottoaren av en gata, måste man tro att hon hade gått på den vänstra.
En morgon, då hon nyss rest, tämligen tunnklädd som vanligt, började det plötsligt snöa, och då Charles tittade ut genom fönstret för att se på vädret, fick kan se herr Bournisien fara förbi i herr Tuvaches vagn åt Rouen till. Han gick ner och bad prästen ta med sig en tjock schal, som han skulle lämna till Emma, så snart han kom till Röda korset. Knappast hade Bournisien kommit till hotellet, förrän han frågade i vilket rum Yonvilleläkarens hustru tagit in. Hotellvärdinnan svarade att hon mycket sällan besökte hennes etablissemang. Om kvällen, då kyrkoherden kände igen fru Bovary i Svalan, berättade han för henne om vad som hänt utan att för övrigt synas
