sådan, men hon frågade huru hon skulle kunna komma åt att sälja det.
— Har ni inte fullmakten? frågade han.
Detta svar var som en frisk vindfläkt för henne.
— Lämna mig räkningen, sade Emma.
— Å, det behövs inte, svarade Lheureux.
Han kom tillbaka följande vecka och skröt av att efter mycket besvär ha lyckats träffa på en viss Langlois, som länge spekulerat på huset men ej ville bestämma sig för något visst pris.
— Priset gör mig detsamma! utropade hon.
Han påstod att man ej fick göra sig någon brådska, att man måste känna den där herrn på pulsen. Det lönade mödan att i och för affären göra en resa till ort och ställe, och då hon ej kunde företaga denna resa erbjöd han sig att bege sig till Barneville för att göra upp saken med Langlois. Då han kom tillbaka tillkännagav han, att spekulanten bjöd 4,000 francs.
Emmas ansikte klarnade vid denna nyhet.
— Uppriktigt sagt, tillade han, är det väl betalt.
Hon uppbar genast hälften av denna summa, och då hon skulle betala sin räkning sade köpmannen till henne:
— Det gör mig sannerligen ont att se er genast nödgas göra er av med en så betydlig summa.
Hon betraktade sedlarna, tänkte på vilket obegränsat antal möten med Léon dessa 2,000 francs representerade och stammade:
— Vad menar ni?
— Å, återtog han med ett godmodigt skratt, man kan ju skriva vad man vill på räkningarna. Jag vet nog hur det går till inom husen.
Han fixerade henne skarpt. Slutligen öppnade han sin plånbok och utbredde på bordet fyra reverser, var och en på tusen francs.
— Skriv under de här, sade han, och behåll alltsammans.
Hon blev nästan förskräckt och svarade nej.
— Om jag ger er tillbaka pengarna, svarade herr
